Posten på efterkälken?
Frånvaro på grund av närvaro?
Kvällsnöjen
Vad kan man ta sig för att göra när man egentligen har massor av jobb, men bestämt sig för att inte jobba hela kvällarna? Tja, till exempel:
- leka med barnen,
- gå en promenad,
- jogga (har inte provat ännu :-))
- baka jättegod vinbärskaka,
- torka äppelringar i nya varmluftsugnen,
- läsa en bok,
- titta på teve,
- prata med familjemedlemmar,
- ta ett långt bad,
- läsa en skvallertidning,
- gå och lägga sig före midnatt.
Är det sådant här som andra människor sysslar med på kvällarna? Det var ju riktigt trevligt... :-)
Utmattad
Nu går jag hem, efter en riktigt hemsk vecka! I kväll blir det godis, chips, te och film. Allt annat får vänta till en annan dag. Trevlig helg!
Upprop
Förresten: Varför håller pappor alltid bara barnvagnen med en hand och går liksom på sidan om vagnen, med huvudet vänt från den? Är det så enkelt som att de låtsas att den inte hör till dem?
Te och tankar
Stora killen har börjat ny skola med ganska lång resväg, så han kroknar redan vid tiotiden på kvällarna nu. Fantastiskt med såna skolor. Varför tänkte vi inte på det tidigare? Han verkar trivas i alla fall, och det är ju det viktigaste. Lillkillen (fast han är faktiskt tio nu!) börjar på torsdag och mina elever på måndag. Allt börjar alltså återgå till det normala.
Jag älskar hösten! Ja, den där sortens höst där luften är klar och kall óch de gul-röd-bruna löven har en silverhinna av frost på mornarna.Långa promenader som avslutas med kafébesök, eller kvällar hemma i värmen, med te och en god bok. Jag tycker att hösten har en air av förväntan, löfte om något nytt och fräscht över sig. Hösten är för mig nya krafter och uppkavlade ärmar. Leve hösten!
Ett litet finger?
Nu har stora killen (fyller snart 17!) strukit sin t-shirt tre kvällar i rad, innan han gick ut... Vad heter hon, tro? :-)
Han åker för övrigt iväg på en minitur till fjällen i morgon. Och jag ska skjutsa honom till flygplatseni min nya, splitternya, bil, som jag ska hämta just i morgon. En miljöbil, minsann. Ett litet finger till trängselskatten måste jag nog få ge när vi passerar Stockholm, även om vi inte ska in till stan. :-)
Italia
Nedan låter det ju nästan som om jag hade det jättetrist på semestern. Oh nej! Det var helt underbart och jag längtar redan tillbaka! Förstås!
Tänk er elva personer i ett litet hus vid havet i Toskana. En italiensk-svensk familj (det är vi det), en hel-neapoletansk och en spansk-italiensk (makens bror är gift med en spanjorska och bor i Spanien). Andra syskon och släktingar, vuxna kusiner, och vänner, som kommer på besök ett par dagar här och ett par dagar där... Syskon och kusiner som inte träffats på tre år, ett ständigt surr av italienska, neapoletanska, spanska, svenska och en massa blandningar där emellan. Och roligt hade vi, stora och små, alla tillsammans.
Sol och bad. Mängder av god mat. Och så lite Florens och lite Pisa och Genua. Kul att se tornet i Pisa, och alltid vackert i Florens, även om jag tycker den senare känns själlös. Den stora överraskningen var Genua, som jag nog alltid haft lite förutfattade meningar om. Vilken häftig stad! Modern, lite vågad, och gammal arkitektur i en salig blandning. Palmer, gränder, glada människor av alla sorter, religioner och nationaliteter, och så havet förstås... Det ÄR något speciellt med hamnstäder. De är liksom öppnare, gladare och mer toleranta än andra städer. Definitivt en stad på min lista över VILL BO, någon gång.
Kulinariska upplevelser? Toskans lagrad pecorino. Alla möjliga sorters salami och skinkor. Hm... brödet kan jag leva utan, dock.
Borta bra...?
Jag känner igen den där längtan, den där förtvivlan över att befinna sig i Sverige igen, eller snarare över att inte längre befinna sig vid havet, i solen, på ett skuggigt kafé på ett medeltida torg, i värmen av människor som betyder mycket för en, eller som man bara råkade byta några ord med för att de inte kunde låta bli att pussa lite på ens guldlockiga tvååring.
Jag känner igen den, men mitt förhållande till Italien har alltid varit både kärlek och hat. Jag längtar dit hela tiden när jag är i Sverige, men lika mycket längtar jag bort därifrån när jag varit där ett längre tag. Jag skulle nog aldrig kunna bryta upp från det liv jag har här, för att bosätta mig där. Inte med små barn. Inte så länge jag måste arbeta. Men sen...Min dröm har alltid varit en litet hus, ett renoveringsobjekt, att återvända till så fort längtan sätter in, men som man lätt kan lämna när det inte är roligt längre.
Min längtan efter att bo i Italien har avtagit med åren. Visst har vi ofta tänkt att det skulle vara bättre att leva ett enklare liv, i ett lugnare tempo, nära släkt och vänner, i ett härligt klimat, med underbar mat och fantastiska miljöer överallt. Fast jag tror inte att det är så lätt att verkligen BO där. Semester är en sak, men vardagen ser nog ungefär likadan ut där som här. Jag tror det är det som stoppar oss. För varje år ser Italien mer och mer ut som vilket annat europeiskt land som helst. Samma tempo, ungefär samma mat och samma vanor. I alla fall i städerna. Ju närmare Italien och italienarna kommer mig och min värld, desto längre glider de ifrån mig, känns det som. Det är ju de där skillnaderna som är positiva, inte likheterna.
Home sweet home
En sådan dag har det varit idag. Sol, te, tidning, lek med barnen och prat med maken. Lite lite rensning av rabatter, men bara för nöjes skull. Det blir så fint och ännu mer njutningsfullt att sitta och titta på.
I morgon fyller min lillkille 10 år. 10! Nu ska jag smita ut i garaget och knyta en jätterosett runt den splitternya (observera! Icke ärvda!) cykel han ska få.
Semester i norr
Det blir inte så mycket tid att skriva just nu. Vi är på semester uppe hos mina föräldrar. Gick rätt smärtfritt att köra upp, men det var nog för att vi delade upp det på två dagar, och förstås för att maken körde en hel del. Nej, han har inte fixat körkortet än, men i sommar ska det väl bli... hoppas jag. Här är ganska kallt, grått och trist, men vi spelar spel, joggar lite och äter gott... massor av god mat. Vi bjuds på allas favoriter efter ett visst schema; först barnbarnens i sjunkande åldersordning, sedan makens och sist min... :-)
Den blomstertid...
Har gjort slut...
... med den gamla bloggen. Fast jag kunde inte göra mig av med "Aha". Varför i all världen haka på Fellini? Ja det kan man ju undra, men ingen som känner mig, min familj, oss, skulle vara det minsta förvånad. Vårt liv är som en Fellinifilm. Värre, faktiskt. Vi har lärt oss att skratta åt alla absurda situationer vi ständigt befinner oss i, och så brukar vi titta på varandra, maken och jag, och säga att det är Fellini som är i farten. "Han behöver väl stoff till en ny film" brukar maken konstatera med sin lugna napolitanska ingenting-förvånar-mig-röst.
Välkommen hit, förresten! Jag vet inte riktigt vilken riktning bloggen kommer ta, det får visa sig med tiden, men har du läst i min gamla tror jag att du kommer känna igen dig.
/aha
