Borta bra...?
Jag känner igen den där längtan, den där förtvivlan över att befinna sig i Sverige igen, eller snarare över att inte längre befinna sig vid havet, i solen, på ett skuggigt kafé på ett medeltida torg, i värmen av människor som betyder mycket för en, eller som man bara råkade byta några ord med för att de inte kunde låta bli att pussa lite på ens guldlockiga tvååring.
Jag känner igen den, men mitt förhållande till Italien har alltid varit både kärlek och hat. Jag längtar dit hela tiden när jag är i Sverige, men lika mycket längtar jag bort därifrån när jag varit där ett längre tag. Jag skulle nog aldrig kunna bryta upp från det liv jag har här, för att bosätta mig där. Inte med små barn. Inte så länge jag måste arbeta. Men sen...Min dröm har alltid varit en litet hus, ett renoveringsobjekt, att återvända till så fort längtan sätter in, men som man lätt kan lämna när det inte är roligt längre.
Min längtan efter att bo i Italien har avtagit med åren. Visst har vi ofta tänkt att det skulle vara bättre att leva ett enklare liv, i ett lugnare tempo, nära släkt och vänner, i ett härligt klimat, med underbar mat och fantastiska miljöer överallt. Fast jag tror inte att det är så lätt att verkligen BO där. Semester är en sak, men vardagen ser nog ungefär likadan ut där som här. Jag tror det är det som stoppar oss. För varje år ser Italien mer och mer ut som vilket annat europeiskt land som helst. Samma tempo, ungefär samma mat och samma vanor. I alla fall i städerna. Ju närmare Italien och italienarna kommer mig och min värld, desto längre glider de ifrån mig, känns det som. Det är ju de där skillnaderna som är positiva, inte likheterna.
Skönt att höra andra vinklar ;-) Och jag förstår det här med att ha småbarn och bo i Italien... det är nog en konstellation som inte är helt lätt att få ihop alltid. Men klimatet är ju definitivt lockande... vad känner din man? Längtar han inte tillbaka? Min man längtar ju otroligt mycket efter hans kära Napoli...
Hoppas att ni har haft det bra på semestern iaf:D
Visst var ni i Viareggio? Där var jag på språkresa varenda sommar i mina tonår. Blev lite sugen på att åka tillbaka dit, nu åker vi ju till makens släkt varje år.
Sarah: Nja, jag tror att maken kommit över det där med att längta tillbaka. Det är väl lite så att man har svårt att känna sig hemma någonstans, när man en gång flyttat och sett något annat att jämföra med. Visst älskar han fortfarande Napoli. Det var till exempel underbart i våras när vi var där utan barn, och verkligen kunde utforska delar av stan vi aldrig kunnat gå till annars. Sen makens föräldrar gick bort har jag märkt att han känner sig mer främmande där.
Sara: Vi var faktiskt aldrig till Viareggio, utan huset vi hyrde låg i Marina di Massa, ganska nära Viareggio. Mycket vackert, god mat förstås (förutom pizzan som var ett skämt för napolitanare), och så väldigt strategiskt för utflykter till Florens, Pisa, Lucca... Fast havet är inte i närheten av det i tex Kalabrien. En kanonsemester faktiskt! Känner igen det där med att åka till släkten. Det är jätteroligt, men man får ju inte se så många andra delar av landet. Av den anledningen tog vi släkten med oss till Toskana den här gången :-)
Jag tror också att föräldrarna har stor betydelse. Det som maken längtar efter allra mest är ju hans föräldrar och de kopplas naturligtvis till Napoli. För din man är säkert känslan annorlunda eftersom hans föräldrar inte finns kvar där. Lät som en härlig semester:-) Havet i Calabrien är nog dock svårt att slå kan jag ju säga av egen erfarenhet ;-)
http://app.webblogg.se/trackback/ping/7843424
